2012-09-27
Det känns lite som att jag är i ett stim nu. Sådär så det flyter på även om jag kanske saknar den där yttersta energin. Veckan började med Wieger och sedan har IR-Anna varit här och behandlat såväl fyrbenta som tvåbenta. Det är roligt att det är så många som har så fina resultat på sina hästar vilket säger att det gör gott det hon gör den där Anna:-)
Min andra Anna fyllde ju år igår men jag hann inte gratta henne personligen utan fick nöja mig med att skicka en blomma. Men imorgon så ska vi tillsammans med resten av ”kalaspinglorna” fira födelsedag och ha lite kalaspinglemys! Ska bli skoj och skönt att träffas igen under sådana formen tjejer!
Russin har nu två dagars vila efter träning och behandling. Hon var fin i kroppen men hade inte oväntat lite träningsvärk. Rioja hade inga som helst reaktioner och vi konstaterade att ho inte haft det sedan hon blev opererad. Det är också ganska logiskt. Naturligtvis tar muskler stryk om man inte syresätter sig som man ska. Nu gör hon det och då är hon hur fin som helst. Daniel fick rida henne igår (och idag) då jag behandlades och ikväll är det dags för Dressyrkommittémöte. Vet inte riktigt vad jag tycker om kommitténs jobb och uppdrag. Som det varit nu ett tag så är det så himla rörigt i förhållande till kansliet så det känns som om vi mest trampar vatten eller springer i uppförsbacke likt ett sisyfosarbete. Blir väl en diskussion om detta ikväll.
Helgen kommer sedan med språng och då ska jag döma igen i dagar två. Huka er arrangörer här kommer ”the judge from hell”. Ja jag kände mig lite så efter min senaste utbrott men jag har sansat mig nu:-)
Läste lite om diskussioner som pågår om hästfolk och deras ”egenheter” dvs att vi alltid vet vad som är bäst för andra. Ja så är vi väl ofta som hästmänniskor eller som hundmänniskor eller som kattmänniskor eller t o m kanske som föräldrar? Hmm har funderat en del på detta och tror att det handlar om flera olika saker. Dels att oavsett vad det gäller, en sambo, arbetskollega eller på fritid så är det lättare att blicka utåt och tipsa om hur någon annan ska bete sig eller göra snarare än att fundera över hur man själv kan förändras? Att förändra en aldrig så liten sak hos sig själv är JÄTTESVÅRT. Fatta då hur svårt eller rent av omöjligt det är att ändra på någon annans beteende? När det gäller våra fyrbenta vänner så försvinner ju alltsomoftast också allt rationellt tänkande. Det spelar ingen roll hur väl man faktamässigt vet något så är det så lätt att reagera känslomässigt och överföra sina känslor på hästen. Ta bara en kulen kväll när man är trött och frusen, hur enkelt är det inte att överföra det på hästen och lägga på den ett gosigt varmt fleecetäcke TROTS att det är 16 grader varmt i stallet? Det är inte rationellt det är känslomässigt. Därtill rymmer också hästsporten liksom många andra sporter en massa avundsjuka och faktiskt en hel del missunnsamhet. Det kan vi ju inte heller ändra på hos någon annan det kan man bara arbeta med sig själv för att försöka komma till en förändring. Var med om en händelse härförleden där jag var så otroligt förvånad över en annan människas beteende dvs hur kan man bete sig när man borde veta vilken konsekvens det kan få? Att priset man får betala blir så oerhört mycket högre än tillfredsställelsen av att få ur sig det man behövde få sagt/gjort. Kom då osökt att tänka på paddan och skorpionen (kan ha varit andra djur också men skit samma samma sensmoral). För er som inte känner till den. det handlar om att en padda och en skorpion behöver ta sig över ett vattendrag, skorpionen kan inte ta sig över och vill då att paddan ska ta den på ryggen. Paddan säger då att det törs jag inte för då sticker du ihjäl mig, nej då säger skorpionen det gör jag ju inte för då kommer ju jag att drunkna. Sagt och gjort tar paddan skorpionen på ryggen och ger sig ut i vattendraget, halvvägs över så sticker skorpionen paddan. Paddan stannar upp och säger – men varför gjorde du så, nu dör vi ju bägge två. – Jo sa skorpionen för det ligger i min natur….
Ha en bra dag!