2012-04-23
Inser nu att jag är i chock. Jag fungerade verkligen inte igår och det kan jag se på det jag fick ner i ord. Orden finns inte där idag heller. Smärta, tomhet, uppgivenhet, ilska, förtvivlan och ett antal andra lika negativa känslor brottas med varandra i en evig malström. Ordet varför? Så utnött så otillräckligt så orättvist. Javisst, vi vet att det ska hända oss alla vi vet bara inte när. Blir påmind igen om att leva nu, göra roliga saker, umgås med de man tycker om, tiden är kort och ibland är den mycket kortare än man någonsin skulle kunna föreställa sig. Jag har ju inte riktigt tagit in hur sjuk han var och nu är han t o m borta! Hur ska jag förväntas förstå det? Jag tar in det en liten bit i taget. Jag är ju inte närmast så jag har ju ”förmånen” att få stänga av och distansera mig när det blir för jobbigt men hur är det då med min älskade A. Jag kan inte föreställa mig, det är för jobbigt. Mitt hjärta brister verkligen för henne, hur kan jag hjälpa, hur kan jag stötta, vad kan jag göra? Alldeles för lite förstås, vrida klockan tillbaka är inte ett alternativ. Hur ska jag kunna vara till stöd när jag brottas så hårt med att acceptera själv? Det är så svårt med acceptans när man inte vill! Jag vill inte att det ska vara så här, jag vill inte att R ska vara borta och jag vill inte att A ska behöva uppleva denna smärta.
Vi skulle ju bli gamla ihop alla vi! Vi skulle fira våra midsomrar, älska kräftor ihop, skratta åt tokiga ”rom-kvällar” och åt mänskliga flygplan. Vi skulle uppleva valborg, födelsedagar och enkla fikastunder, äta middagar och rå om varandra.
Tids nog sägs det att man går vidare, tids nog får vi börja prata om de ljusa minnena, tids nog kan vi skratta åt allt tok, gråta över en älskad med lugna tårar som inte smakar järn. Min enda fruktan är att tids nog inte kommer tillräckligt snart…