2010-08-27
Idag har varit en sån där lite konstig dag. En dag när sinnesstämningen är låg och eftertänksam. Jag har varit på begravning och det är ju sällan några upplyftande tillställningar. Man blir påverkad oavsett hur nära eller långt ifrån man står den avlidne. Tankar om händelser i livet, människor man känt eller känner, platser man varit på eller vill till, tja de tränger sig på och kräver att man gör någon form av bokslut där och då.
Det är lite konstigt men när det gäller våra djur så är jag ju så säker på att de kommer någonstans där de får träffa alla sina kompisar och springa på de evigt gröna ängarna. När det gäller oss människor så är jag ju inte alls lika säker. Jag vet inte om det finns något ställe som är så mycket bättre, och framförallt inte för evigt, än där jag är just nu. Jag trivs ju i mitt liv! I det jag arbetar med, med hur och med vem jag delar mitt liv, den plats jag bor på där jag kan följa årstidernas växlingar och leva nära naturen och djuren. Där jag har mina vänner och all den stimulans som gör mitt liv till just mitt.
Därför är avskeden till djuren lättare för mig, när jag åtminstone har en bild av vad jag vill att de ska bli överlämnade till. Jag fick vid ett sådant tillfälle en liten dikt som jag tyckte mycket om som jag tänkte dela för den som vill.
Regnbågsbron
På den här sidan himlen finns en plats som kallas Regnbågsbron, en bro som förbinder himlen med jorden.
När ett djur som varit särskilt betydelsefull för någon dör,
så kommer det till Regnbågsbron.
Där finns ängar och kullar för alla våra speciella vänner
så att de kan springa och leka tillsammans.
Där finns tillräckligt med mat, vatten och solsken,
och våra vänner har det varmt och skönt.
Alla djur som har varit sjuka och gamla
blir återställda till hälsa och vigör,
de som varit skadade eller handikappade blir friska och starka igen,
precis som vi minns dem i våra drömmar från gångna tider.
Djuren är glada och nöjda, utom för en liten sak;
de saknar alla någon väldigt speciell som de varit tvungna att lämna kvar.
Alla springer och leker tillsammans,
men en dag kommer någon av dem att stanna upp och titta i fjärran.
Dess klara ögon är intensiva, nosen rycker till, kroppen börjar skälva.
Han springer plötsligt ifrån gruppen, flyger över det gröna gräset,
hans ben bär honom fortare och fortare.
Han har sett dig, och du och din speciella vän möts till slut
i en lycklig återförening för att aldrig skiljas igen.
Lyckliga kyssar regnar över ditt ansikte,
dina händer smeker på nytt det älskade huvudet,
och du ser ännu en gång in i de tillgivna ögonen på ditt djur
som så länge varit frånvarande från ditt liv
men aldrig från ditt hjärta.
Sen går ni över Regnbågsbron tillsammans för att aldrig mer skiljas åt…
Dit vill jag också komma om jag nödvändigtvis ska lämna detta.
Hej då Susan, jag hoppas att det är där du befinner dig nu!
