2018-09-20
Läste precis att fälttävlanshästen fick somna in efter sin skada. Det gör ont i hjärtat för alla hästägare vet precis hur det känns. Jag har ju inte kunnat/orkat skriva något om min fina Rioja men det känns som om det är dags.
Vi startade vår resa när hon var 9 månader och jag var 35 (!). Det var det första gemensamma projekt jag och Daniel hade – att bli med föl:-) Vilket föl det var. En liten oerhört söt och rörlig och faktiskt skarp och ilsken liten sak.Redan under hennes unghästperiod fick jag en sån där känsla i magen att hon inte var riktigt fräsch alltid men svårt att sätta fingret på. Vi har under åren konstaterat framfall av mjuka gommen (operation), lite artros i ryggen (rehab), EMS (specialkost) och ligamentskada (rehab och behandling). Rioja var en riktig kämpe – hon tog sig igenom allt och faktiskt med ganska gott humör. Frågan är om hon inte var som snällast när hon var dålig och hon var fantastisk på att ställa upp på behandling för hon insåg att vi ville hjälpa.
Trots (eller p g a) sitt humör så kom hon tillbaka gång på gång. Jag har fantastiska tränings. och tävlingsupplevelser på henne – den bästa häst jag någonsin haft och hon sitter djupt i mattes hjärta.
Den här gången blev det för allvarligt och när jag pratade med henne de sista dagarna inne på kliniken så såg jag att hon för första gången hade gett upp. Hon var klar och vår resa skulle ta slut. Som matte kan man bara följa det beslutet, göra det värdigt och tacka från hela sitt hjärta för den tid vi fått. Med Rioja tog också en hel era slut. Jag var som sagt 35 och hade en massa utvecklingstid framför mig och oss. Nu är jag 52 och känner inte riktigt på samma sätt. Det blev en summering på så många plan. Vi byggde gården för våra tjejer, verksamhet snurrade liksom runt detta och det sista året gjorde just Rioja en insats som läromästare åt elever. Och som hon gjorde det – så mallig och nöjd hon var. Allt det är nu förbi och saknaden sliter i hjärtat. Russinet har förlorat sin bästa, bästa vän. Hon är ju en kämpe också och har hittat en ny tillvaro i valackflocken till mattes stora lättnad. Jag har också helt beslutat att hon får pensionera sig då detta tog så hårt på henne och den tid hon nu har ska ägnas åt att må gott som häst och motioneras lagom.
Dessa älskade djur som lämnar så stora hål.
Tack Rioja för allt du lärde oss, att just vi fick bli din familj och för allt vi upplevde tillsammans. Du har din plats i stallet där du övervakar alla de andra och jag hör dig ofta när jag går och sopar och mockar så jag vet att du fortfarande är hos oss. Det känns tröstande. Hälsa alla dina vänner som du nu fått träffa igen -Simpan, Culan, Pix. Jag är säker på att du hittat på en massa bus och lärt dem en massa trick sedan du kom dit. Så småningom kommer vi alla att återförenas.
Hjärtehästen
