2012-06-27
Det sägs att om man kamperar ihop tillsammans med någon tillräckligt länge så börjar man likna varandra både till utseende och sätt. Det kan nog äga sin riktighet. Har fått några bevis på detta under det senaste. När Millan och Alfons var här under midsommar så hade millan gjort en roligt tipsrunda om sig själv:-). Jag och Daniel som nu kamperat ihop i hela 12,5 år (!) hamnade förstås på samma poäng och utslagsfrågor skulle då tas till. Det krävdes 5 utslagsfrågor för att dela oss och det hade inte att göra med att vi svarade rätt på samtliga utan när vi svarade fel så ”chansade” vi på samma felaktiga svar. Himla lustigt att konstatera. Igår fick jag en stund över och rusade in på Akademibokhandeln och köpte mig en bok. Jag är en bokmal av stora mått och när Daniel sedan kom hem så kom han stolt in i rummet och räckte fram en påse från Studentbokhandeln. Och javisst hade vi köpt samma bok! Så idag fick jag svänga in och byta min och erkänna att jag varit sambo så länge att vi faktiskt tänker och tycker alltför lika i många fall.
Läste också häromdagen en annan rolig sak som väckte lite minnen till liv. Såg att Sara förfasade sig över sitt passfoto i sitt nya pass. Man får hoppas att hon slipper samma reaktion som min bror råkade ut för vid en resa vi företog oss för många år sedan. Han hade ett pass där han i ärlighetens namn inte såg riktigt klok ut, faktiskt väldigt ”Gustav Vasa” aktig. Han var själv mycket bekymrad och generad över kortet men som god syster och snäll mamma så sa vi, det är väl inget fel på det kortet, och andra floskler som ”det är ju ingen som egentligen tittar på passet”. Sagt och gjort så gav vi oss av på vår resa, ut ifrån Sverige så är det ju ingen som tittar på passet men vid ankomstdestinationen så gjorde de det. Vi kommer fram, jag lämnar mitt pass och får tillbaka det omgående. Niklas lämnar sitt pass, kontrollanten tittar på passet och sedan på honom och sedan på passet. Därefter går hon bakom en skärm och ropar något. Efter en liten stund står alla hennes kollegor (ett 5-tal) samlat runt henne, tittar på passet, pekar på Niklas och skrattar så de gråter. Niklas stirrar på mig mycket anklagande och säger ”det var ju det jag sa!”. Vad säger man då? Ja inga tröstens ord finns och eftersom man själv är på väg att bryta ihop så var det mest bara att rafsa ihop grejorna och fortsätta färden.
Min moster har också ett sånt där härligt kort men det sitter på hennes körkort. Det måste vara så mycket värre eftersom man flashar med det titt som tätt. Om jag vore henne så skulle jag anmäla det försvunnet och försöka få ett nytt. Hon ser inte ut som min moster, hon ser faktiskt ut som en liten skallig gubbe utan ögon. Jag trodde först att jag hade skrattat åt det för att det var ett sånt tillfälle och vi alla blev fnissiga. Men så skulle jag visa det för min syster några månader senare och när vi hämtade det så insåg jag att det var inte bara det tillfället. Kortet är så förskräckligt att man skrattar så man tjuter och det går verkligen inte att prata. Det värsta med det var att hon vid tillfället det togs lite försynt hade påpekat att de kanske kunde ta ett nytt kort varpå fotografen fräste lite irriterat att ”det blir inte bättre än så där”.
När jag hämtade mitt pass senast så är det ju så vist och klokt gjort så man får fotografera sig på plats. Framför ett skrank med en poliskonstapel på andra sidan, det innebär för den som inte är van modell att man kommer att känna sig och därmed se ut som en straffånge. När konstapeln där till säger ”den tar vi va!” så är det liksom inte läge att säga, men det måste väl gå att få det bättre, utan jag accepterade bara faktum att man är väl inte mer fotogenuiqe än så, eller så är man helt enkelt bara gammal och ful. Till min tröst kan jag säga att Daniel också ser ut som en straffånge så det är nog scenariot som sådan som skapar detta. Så återigen om man lägger passen bredvid varandra så har vi nog hamnat i någon form av symbios, lika som bär och ve oss om vi måste visa upp dem vid någon passkontroll i framtiden…..