2018-09-17
Man skulle kunna tro att jag upphört! Men nä det har jag inte. Däremot har det varit ett lite konstigt år och mycket som hänt, inte nödvändigtvis positivt som jag inte orkat dela. Som många av er vet så har vi förlorat hjärtehästen. Det gjorde vi i april och såret är kanske inte blödande fortfarande men ändå väldigt skört. Så jag har valt att inte skriva om det utan har bearbetat det på andra sätt. Kanske kommer jag en dag att skriva en hyllning till älskade Riojan – som hon är så värd.
Men denna dag tänkte jag faktiskt ägna åt min lilla mås. Han har ju fortsatt sin resa mot att bli 1. en ombyggd häst 2. en hel häst 3. tävlingshäst
Han är nu väldigt ombyggd dvs mer rak än sned.
Han verkar vara hel, peppar, peppar
Han har inte riktigt förstått det där med tävling utan tycker det är oerhört jobbigt. Jag har tagit ut honom ett par gånger i juni och då haft en otroligt spänd häst som stretar med sin kropp åt alla håll utom åt det håll han ska. Det är som om jag aldrig hade ridit ett pass på honom. Så har det känts. Så nu på sensommaren efter en otrolig sommar och värme så tog jag nu tag i saken igen. Fick också ett fint påhej av en väninna som också har en 9-årig ”unghäst” som också fryser och blir dramatisk på tävling. Vi har roat oss med att åka till lite olika platser ett par veckor på raken och sedan testade jag detta på tävling igår.
Han var fortfarande väldigt spänd och inkommen på banan så frös han fast, vägrade gå och var allmänt dramatisk. Jag är faktiskt så himla stolt över min egen ridning och prestation den här gången då jag inte drabbades av någon ”panik” dvs ta i för kung och färdenesland utan följde min plan och lyckades till slut lirka honom till att lyssna på mig. Jag lyckades sedan lotsa honom genom programmet trots lite spänning men utan överdrivna utbrott och dessemellan slappnade han t o m av så jag kunde klappa lite på honom. Så lite av och på känsla, lite spänd och avslappning men definitivt ett stort steg framåt för lilla Humpen som nu kan titulera sig tävlingshäst.
Det är fortfarande lång väg kvar till dess han kommer att vara komfortabel på tävlingsbanan men nu känns det i alla fall som att vi tog ett steg framåt. Så ingenting är omöjligt och man måste tro på sig själv för att citera den fantastiska Patrik Kittel.
Lite bilder på en liten mås som inte är så liten längre
Lite spänd första volt
En kort stund av avspänning
Lite spänd men ändå med mig
Och hans normala lite ”hoppsan – vad är det som händer” uttryck eller god och glad kexchoklad
Oavsett om han är en riktig dramaqueen så är han otroligt positiv och snäll den lille hästen. Så vi tränar vidare så får vi se var det landar!