2011-11-22
Vissa saker ska man naturligtvis inte skriva om offentligt men det går liksom inte att låta bli. Jag blir så fruktansvärt frustrerad och arg när jag ser människor som inte tar hand om sina djur. Så då var det sagt! Hur i fridens dar tänker man när man skaffar sig ett djur som man sedan uppenbarligen inte orkar ta hand om. Hur ska djuret klara sig? Det märkliga med våra djur är ju att de liksom aldrig växer upp och kan gå och bre sig en smörgås själv eller på något sätt hantera en vardag med mat inne- och utevistelse etc. Det är ju vi människor som är helt ansvariga för att se till deras välmående.
Läser att alla katthem i Stockholm och Uppsala har mer än överfullt. Så ser det säkert ut i större delen av Sverige. Det hittas övergivna hundar och det är bönder som låter en ko med brutet ben ligga i lagården i flera dygn utan att göra något åt det.
Ja jag vet inte men vad är människor gjorda av? Det resoneras ibland om att vi kan göra så förskräckliga saker mot varandra som människor och det håller jag med om. Skillnaden på människor och djur är att djur är inte snarstuckna, de anpassar sig till de förhållanden som ges utan prut, de ställer upp oavsett om de är på humör för det som ”deras” människa planerat för dagen, de är inte långsinta, de blir inte kränkta de tyr sig till de mest underliga människor just för att de inte har något val.
Ja usch så deprimerande detta blev men ibland rinner det över. Mitt hjärta ömmar för djuren och när jag kan göra en skillnad så försöker jag göra det. Så jag hoppas att det finns flera där ute som ömmar för de här djuren som blir över. Adoptera gärna en katt från ett katthem eller stötta de ideella individer som träget jobbar på för att ta hand om de djur som någon annan bara övergett.
Skänk gärna en slant till något av de djurhem som finns i din närhet, det kan behövas nu inför första advent!
Over and out från en frustrerad djurvän