2013-10-31
Insåg att mitt inlägg om att ovänner är underskattat kanske tarvar lite mer förklaring:-) Jag menar när blev du senast besviken på en ovän? Troligen aldrig:-) Det är liksom min poäng. Jag vet inte om jag egentligen har några personer som jag kategoriserar som ovänner utan jag har nog vänner, bekanta och sedan övriga som inte betyder något och därmed inte heller tar någon energi. När det gäller vänner däremot så är situationen lite mer komplicerad. Vänner ställer man upp på i olika situationer och varför kan man undra? Ja troligen av rent egoistiska skäl för att det får mig att må bra att jag kan vara till stöd för någon. Därtill gör man det också troligen för att man tycker mycket om personen i fråga och verkligen känner med den. Det som komplicerar det hela är att jag inte tror att man ställer upp utan att ha någon form av förväntan. Jag säger inte att den är medveten men om du har ställt upp mycket för någon och sedan hamnar man själv i en situation där man skulle behöva stöd så tror jag man har en förväntan att personen i fråga ska ”ställa upp tillbaka”. Om den då inte gör det så inträffar besvikelse eller man blir sårad eller man blir sur etc.
Jag är ingen moder Teresa så jag besitter också alla dessa irationella känslor när vänner ”sviker”. Däremot försöker jag verkligen att inte skuldbelägga personen med att ”jag har minsann ställt upp och nu borde du göra detsamma” dvs payback time. Däremot så försvagas troligen vänskapen om den kanske inte rent av upphör eftersom jag då bedömer att vänskapen inte är tvåvägs. Jag tror inte detta är något speciellt utan jag tror det är en vanlig mänsklig reaktion. Har man rätt att förvänta sig att andra ska ställa upp på samma sätt bara för att jag gjort det? Troligen inte. Däremot får man väl kanske dra slutsatsen att vänskapen betyder olika och man får helt enkelt acceptera det och hantera sina egna själviska känslor.
Det finns också tydligen andra förväntningar som slår väldigt olika. Jag får ofta höra, och även nyligen, att du är så stark och alla är inte så starka som du och orkar kanske inte blaha blaha… Då undrar jag vad betyder det? Vilka förväntningar kan man ha på en ”stark” person? Det är ju inte jag som definierat mig som stark med vad det nu ska innebära. Jag tror att man blir så stark som man måste vara och man blir så svag som man tillåts vara. Sista jag tittade efter så föddes jag med samma förutsättningar som många andra. Jag gråter när jag blir ledsen, blöder när jag gör mig illa och skrattar när jag är glad. Vem bestämde att jag är ”stark”? Det jag vet om mig själv är att jag äger ett driv, det ser säkert olika ut för olika människor beroende på vilken historia man har och jag behöver väldigt lite bekräftelse. Om jag gör saker i jobb eller annat så har jag oftast satt en nivå som jag kan vara nöjd med och om jag når den så är jag det. Den nivån har oftast mycket större/högre krav än vad min uppdragsgivare ställer och om jag misslyckas så jobbar jag hårdare.
Är det verkligen så att man får ha högre förväntningar på en ”stark” person än man har på en ”svag” person? Innebär det att en ”stark” person förväntas ta mer ansvar än en ”svag” person? För mig verkar det helt rubbat. Det känns mer som ett alibi för den som uttalar sig om en stark person. I hästvärlden har vi många ”starka” kvinnor/flickor mycket beroende på att det är tungt, många ”offrar” väldigt mycket för att ekonomiskt kunna hålla på med den här sporten, vissa jobbar dubbla och trippla jobb. Jag tror inte det är speciellt många av dessa som går omkring och identifierar sig som starka. Däremot finns det säkert ett inomboende driv som nyttar dem i övriga livet och som också gör att de upplevs som starka av andra människor. Förväntningar som vi lägger på varandra kan vara helt fel liksom uppfattning om personer kan vara helt fel. Det är detta som gör relationer till en så svår sak i livet.
Men man får helt enkelt välja förhållningssätt i mitt fall är det mer av ”om livet ger dig citroner, gör lemonad”
Ha en härlig sista oktoberdag!