2011-08-23
Eftersom jag har en liten familj så blir det mycket oro när någon inte mår bra. Jag har tidigare rapporterat hur jag flängt fram och tillbaka till veterinär med ”småsmissarna” gånger flera. Igår var det Bobs tur:-( Jag skulle hämta in honom på kvällen som jag alltid gör. Han ligger oftast ute på altanen i fåtöljen under dagarna men när kvällen kommer vill han in och ”ligga sked” hos sin matte. Jag gick fram till honom igår som alla andra kvällar och la handen på huvudet på honom och sa ”nu är det godnattsaga”. Han tittade upp och kväkte! Ja, Bob har lite svårt med sina stämband och kan inte riktigt jama så det ljud han gav ifrån sig igår var mer ett kväkande. Ok sa hans matte, detta är inte normalt. Lyfte upp honom och då gnydde han. Därefter satte jag ner honom på lådan och då ”ramlade” han liksom åt sidan. Jaha hann jag tänka, han har väl fått hjärnblödning eller nåt. Hur som helst så bar jag in honom och la honom på sängen, ringde veterinären och fick en tid 23.10.
Packade in Bob, mig och Daniel i bilen och stålsatte mig för att jag nu skulle förlora en familjemedlem till. Jag kan säga att jag inte riktigt kände mig redo (som om man någonsin är det) och det kändes för nära i tiden efter Matcho. Men som ansvarstagande djurägare gör man det som krävs. För att göra en lång historia kort så var det inte så allvarligt (hoppas vi). Han hade hög feber och troligen har han fått något bett. Inga mekaniska eller neurologiska symptom så han får penicillin och metacam ett tag så ska det väl rätta till sig. Ja pust vad det kan vara upp och ner med de där djuren. Och jag som hade för mig att katter är ett friskt släkte? Nu har i alla fall alla mina varit på ”sykehuset” men som väl är så har alla också fått följa med hem.
Ja vi hoppas att lite penicillin, metacam och massor av kuckelimuckmedicin ska göra Bobsen frisk!
Over and out!
Bob i gos-mode
